Under årets Beredskapsvecka uppmanas privatpersoner att bunkra för sju dagar, men hur förbereder vi svensk industri för att klara påfrestningar som till exempel extremväder, cyberattacker, längre elavbrott, framtida pandemier eller långvariga leveranskriser.

Utan elförsörjning, robust logistik och inhemsk produktion försämras samhällets motståndskraft omedelbart, oavsett om hotet är ett digitalt sabotage, en naturkatastrof eller i värsta fall ett väpnat angrepp.

Både ÖB Michael Claesson och MCF:s generaldirektör Mikael Frisell betonar att näringslivets uthållighet är helt avgörande, och att företag måste kunna klara sin verksamhet i upp till tre månader under en kris.

Små och medelstora industriföretag saknar ofta kontinuitet och systematik i sitt beredskapsarbete. Inte för att det inte är viktigt, men för att det kräver kunskaper, tid och resurser. Industrin har fått nya frågeställningar och nya scenarion att ta ställning till.

Några av de utmaningar som industrin ställts inför är:

• Mer sårbar teknik: Produktionslinjer är digitaliserade och uppkopplade, vilket gör dem till måltavlor för fysiskt sabotage via cyberattacker.

• Känsliga flöden: ”Just-in-Time”-leveranser innebär att flertalet industrier idag saknar egna lager. Ett stopp hos en underleverantör kan försena eller slå ut produktionen på några timmar.

• Konkurrens om kompetens: Industrin måste framtidssäkra bransch- och specialistkompetens genom kunskapshöjande utbildning och kunskapsöverföring.

• Hårdare lagkrav: Myndigheter ställer allt strängare krav på företags motståndskraft. Beredskapsfrågor har flyttats från interna policydokument till tvingande lagkrav som övervakas direkt av företagsledningen.

Det hjälper inte att vi som privatpersoner har mat och vatten för en vecka hemma om resten av samhället slutar fungera. Att få med industrin i krisplaneringen är inte ett pappersarbete som kan skötas i bakgrunden – det är helt avgörande för ett fungerande samhälle.

Nina Åkerstedt

projektledare Stabil industri, IUC Jämtland/Härjedalen