Tidigare partiledaren Lars Leijonborg har tagit sig in i riksdagen via ett Malmömandat. Inte på eget mandat utan genom en krånglig omväg där partiledaren Simona Mohamsson kryssade sig in genom den nationella listan på flera ställen. Spelar det någon roll varifrån ens företrädare kommer?

Vissa skulle kunna argumentera för att det inte spelar någon roll. Det viktiga är att representera partiets politik, eller i Liberalernas fall kanske till och med representera en särskild falang. Men man kan också argumentera för att det är lite riksdagens uppbyggnad. Att det ska finnas en representation över hela landet. Var och en är där för att försvara sina egna intressen både vad gäller det politiska och geografiska. Hur krasst det än låter så är de flestas regioner särintressen, få politiker kommer lyfta exempelvis Gävleborgs hjärtefrågor utöver de som faktiskt är valda representanter härifrån. De flesta grundar dessutom sina kampanjer på regionala viktiga frågor.

En rikslista fyller vanligtvis ett syfte: en möjlighet att kryssa populära kandidater över hela landet trots att man som väljare egentligen inte hör till deras valkrets. Oftast är den populära personen partiledaren men i det här fallet blev Mohamsson invald för den nationella listan via Göteborgs kommun där hon fick största procentuella andelen röster. Reserven för Malmö blir då inte Malmös egna listetta utan den som är näst på tur på den nationella. Att en nationell lista trumfar den regionala är inget som vanligtvis sker och det var nog inte just detta Leijonborg såg framför sig när han skulle ställa upp för sitt gamla parti som verkade ha kört i botten.

För ett parti med få mandat som inte har representation i alla valkretsar blir varje kandidat viktig. Sverigedemokraterna har länge kört med nationella listor. Det har också inneburit att många valkretsar de senaste åren fått riksdagsledamöter som inte är från området, inte heller bosatta där och knappt verkar bry sig om de regionala frågorna som finns.

Att kandidater kryssar sig in händer varje val. Före detta folkpartistiska ministern Birgitta Ohlsson lyckades med konststycket för Centerpartiet i Stockholm och flertalet mer okända exempel finns. Kommande regering, oavsett hur den nu kommer se ut, verkar balansera på endast några mandats övervikt. Varje ledamot kommer att behövas och utrymmet för frifräsare kommer vara litet.

Men utöver vikten av att få med sig exakt vartenda mandat man kan få så kokar frågan till syvende och sist ned till vikten av valdistrikten. När Sverige avskaffade tvåkammarriksdagen avskaffade man också andrakammarens krav på bostadsband. Numer kan man bo på ett helt annat ställe än det man blir invald. Samtidigt är hela poängen med valkretsar att olika delar av landet ska vara representerade i riksdagen.

Vad samtliga partier riskerar genom att satsa på nationella listor är att när det kommer till kritan så kommer antagligen gubben från Stockholm inte jobba hem för att säkra ett mandat någon annanstans. Valdistrikt riskerar att först bli utan sin regionala representant för att därefter kanske tappa mandatet helt och hållet.