Men Böcklingarna stoppas inte från att bada. De får fortsätta bada – på samma villkor som alla andra kvinnor och män i Gävle har fått göra under alla dessa decennier.

I reportagen framgår att vissa av männen inte tror att de kommer att bada när badet är öppet för allmänheten. Den känslan delar sannolikt många Gävlebor, av olika skäl. Skillnaden är att de aldrig haft en egen tid i den kommunala simhallen. Dessutom erbjuder badhuset god information om när och hur man kan välja lugnare former av simning.

Den mer intressanta frågan är därför hur ett slutet manligt sällskap så länge har kunnat ha en särställning i en kommunal anläggning. Och varför det är förlusten av denna förmån som väcker medias intresse, snarare än att den har funnits.

Jag skulle snarare vilja se en ekonomisk granskning av hur kommunens medel har snedfördelats under 65 år. Ur ett jämställdhetsperspektiv är perspektivet minst sagt märkligt.

Att en långvarig särbehandling upphör är inte detsamma som att någon blir illa behandlad. Det är helt enkelt dags att dela bassängen med resten av Gävle.

Simma lugnt!