Graffiti är ofta kontroversiellt. Jag vet inte hur många gånger jag, efter att jag nämnt vad jag forskar om, har fått höra ”det är ju jättefint med sådana där stora målningar, men de där tagsen är ju jättefula!”. Jag brukar säga att graffiti handlar om båda, både om att få göra stora, utarbetade målningar, och att göra mycket, som att skriva sitt namn överallt.

I graffitikultur är skrivandet av namnet helt centralt. Graffitikulturen som vi känner den idag växte fram i Philadelphia och New York under sent 60- och tidigt 70-tal och är väldigt mycket arbetarklasskultur. Det lever kvar i graffitin än idag.

Det handlar om att få ta plats, en plats som vissa kanske inte har. Det är som en slags platsprotest. Graffiti protesterar liksom alltid mot sin omgivning. Den protesterar mot hur omgivningen ser ut, mot vad som får ta plats i den, mot de som kan äga den. En målare jag en gång pratade med sa, ”jag har ingenting, inga pengar, ingen fin bostad, men jag kan skriva mitt namn på en vägg och då var jag i alla fall här”. För vissa kan det vara allt.

När SVT intervjuade besökare på Open art var några lite förvirrade om graffiti som de sett hörde till ett konstverk ”eller om det bara är graffiti?”. Det är ofta det som blir frågan när det kommer till graffiti. Är det vandalism? Eller konst? Är det graffiti? Eller graffiti? Ibland fascineras jag av att detta spelar roll.

Borde kanske frågan vara om du upplevde det som konst eller inte? Eller om du gillade det eller inte? Eller om du kände något alls? En gatukonstnär jag mötte för några år sedan berättade att han målat en fågel vid en tunnelbanestation i Stockholm. Stockholm har länge haft en saneringspolicy som säger att graffiti (”klotter”), ska saneras inom 24 timmar. Men den här fågeln satt kvar i fyra år. Varför? Troligtvis för att folk trodde att den skulle vara där, att det var ett beställningsverk. Den såg kanske ut så? Folk gillade den kanske till och med? Den var ju olagligt gjord, men var fågeln konst eller var det vandalism?

Många barn verkar tycka att det är något tilltalande med att måla stort på väggar. Jag har bett alla mina barn att låta bli att göra det. Men våra väggar bär spår av att det kan vara svårt att låta bli.

Även om jag på grund av mitt yrke har en ovanligt hög acceptans för väggmålning, så ger mina barns plötsliga konstyttringar på tapeten mig också stor förståelse för de som inte gillar att någon sprayat det ena eller andra på någon fasad. För det är ju någon fin gräns här, mellan väggmålning som känns ok och väggmålning som inte gör det. Eller kanske mellan det som upplevs som konst, och det som inte gör det.

Precis som graffiti sätter Open art fokus på att staden är en plats där folk måste samexistera. Vid Nikolaikyrkan finns verket Eyes as Big as Plates av Karoline Jahn Hjort och Riitta Ikonen som ställer frågor om just samexistens och hur olika saker kan leva tillsammans.

Det ska skava lite när konstinstitutioner går på utflykt och samtidigt på ”inflykt” i människornas vardag. Och precis som graffiti gör konstbiennalen anspråk på det offentliga rummet som plötsligt omförhandlas och framstår som helt annorlunda.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartres skrev att ”helvetet är andra människor”. Otroligt deprimerande, men uttalandet sätter fingret på att det är svårt med samexistens. Samtidigt är det väl också detta som är livet – att leva både med det du gillar och inte gillar. Och det som konsten visar är hur människor ändå kan mötas. Kanske bara genom att råka hamna på samma plats och fråga varandra om det de tittar på är konst eller inte.