Inbäddat innehåll

Magdalena Andersson (S) och Elisabeth Thand Ringqvist (C) blev förvånade när de besökte sin gamla högskola tillsammans under torsdagen. Det visade sig nämligen att de unga forskare de mötte vid Handelshögskolan i Stockholm inte delade deras optimism om AI-utvecklingen.

I en video som Thand Ringqvist publicerade på Instagram efter mötet säger C-ledaren att det var ”väldigt oväntat” för henne att mötet skulle handla mer om ”det humanistiska” än ”det tekniska”. Och Magdalena Andersson verkar vara lika förvånad.

När Googles tidigare vd Eric Schmidt höll tal vid examensceremonin på University of Arizona häromsistens menade han att AI ”kommer att påverka varje yrke, varje klassrum, varje sjukhus, varje laboratorium, varje person och varje relation du har”. Han buades ut av publiken.

Samma sak har inträffat på en rad amerikanska universitet under det senaste året. Så fort inbjudna talare nämner AI blir de utbuade.

Och det är inte så svårbegripligt. Den rekordsnabba AI-utvecklingen i USA leder till att företagen anställer färre till sina mer juniora tjänster, som tidigare fungerat som ingångsjobb för unga som just lämnat universiteten.

Studenterna ser hur de blir utkonkurrerade av en robot. Och de har ingen lust att applådera åt eländet.

Riktigt så långt har debatten inte gått i Sverige – än. Men de kritiska rösterna dyker upp överallt, i alla möjliga sammanhang.

Inte minst på landets utbildningsinstitutioner, som kämpar med att hitta sätt att konstruera hemuppgifter och kunskapsprov på ett sätt som gör att man kan veta att eleverna faktiskt lärt sig något mer än att be en AI att göra uppgiften åt dem.

Vi måste lyssna på akademi och forskning om AI, säger partiledarna. Men de verkar redan bestämt sig för att AI ska in överallt och att regleringarna ska minska.

Ett annat synsätt är att när utvecklingen går så oerhört snabbt så behövs politiken som mest, för att reglera en marknad där de kapitalstarka aktörerna alltid sätter sina vinstintressen före människors väl och ve.

Det behövs lagar som tydligt styr vad som ska vara tillåtet och vad som inte ska vara det. Detta för att skydda människor från företag som inte skyr några medel för att ta marknadsandelar som de åtminstone tror ska generera stora framtida vinster.

Detta tycks EU-parlamentet ha insett, och där pågår många viktiga diskussioner om att ställa hårdare krav på AI-företagen – inte minst för att skydda vår integritet och våra data.

Men för de båda partiledarna så tycks det viktiga vara att snabba upp AI-utvecklingen för att öka de svenska företagens konkurrenskraft, mer AI i den offentliga förvaltningen och mer AI i brottsbekämpning och försvarsindustri.

Risken är överhängande att politikerna rycks med i marknadens fartblindhet, och att de misstag som begås på vägen blir ganska dyrköpta.

Som den sänkta elskatt för serverhallar som introducerades 2016 av dåvarande finansminister Magdalena Andersson och dåvarande näringsminister Mikael Damberg, i akt och mening att få de amerikanska techjättarna att bygga sina datacenter här.

”Dataindustrin” skulle bli en ny svensk basnäring. Satsningen innebar att världens rikaste företag fick en subvention på elskatten med 98 procent jämfört med vad svenska hushåll och företag betalade.

Kontakterna bar frukt. Facebook byggde ut i Luleå, Amazon Web Services etablerade tre stora datacenter i Mälardalen (Katrineholm, Eskilstuna och Västerås).

Och Google köpte de enorma landområden i Horndal som nu kommer börja användas – trots att subventionen numera är avskaffad.

Men vad ingen riktigt tycks ha räknat med då är den enorma energiåtgången som dessa datacentra har.

Idag vill ett trettiotal datacenter etablera sig, och Svenska Kraftnät varnade i december 2025 för att de har ansökningar på över 5000 megawatt bara i Mellansverige. Det är som tjugo städer av Uppsalas storlek, eller motsvarande produktionen från fem kärnkraftsreaktorer.

Risken är uppenbar att detta kommer att höja elpriset, om inte produktionen byggs ut i tillräckligt snabb takt. Och är det något vi vet om techjättarnas datacenter så är det att sysselsättningen där är ganska begränsad, i alla fall efter att byggfasen är avslutad.

Facebooks stora serverhall i Luleå uppges sysselsätta ett 70-tal personer med drift, underhåll och service, och Facebook/Meta ingår inte ens bland kommunens större arbetsgivare.

De stora amerikanska techbolagen ligger klustrade i Silicon Valley, precis söder om San Fransisco. Den nuvarande AI-boomen är bara den senaste av regionens boom-perioder, med början i guldrushen kring 1850.

De båda partiledarnas utspel utstrålar samma mentalitet av att vilja vara först. Och visst behöver vi en ökad europeisk digital autonomi och europeiska standarder för AI-utvecklingen. Men sådant växer fram i skärningspunkten mellan industrins utveckling och människors erfarenheter och krav.

Artikeln lyfter bland annat fram ”tidigare smärtsamma erfarenheter av havererade digitaliseringsprojekt i den offentliga sfären” som ”borde också ha lärt oss vikten av leverantörsoberoende, kontroll över data och ägandeskap över projekt”.

Mitt i Cosmic-kaoset, och med andra erfarenheter som journalsystemet Millennium och Stockholms stads kraschade miljardsatsning Skolplattformen finns det verkligen mycket att lära för offentlig sektor – bortom de käcka plattityderna.

Om hur man inte ska göra för att bygga lösningar som är bra för användarna, och för skattebetalarna.

Det är begripligt att Magdalena Andersson och Elisabeth Thand Ringqvist vill göra gemensamma utspel i valrörelsen.

När högern gör sitt bästa för att skrämma väljarna med Vänsterpartiet vill S-ledaren trumma in budskapet att hon vill bygga ett nytt samarbetsklimat i svensk politik. Och Centerpartiet vet att deras väljare står en bra bit till vänster om partiets företrädare.

Men frågan är varför de gör ett så dåligt utspel. Så tondövt för den starkt kritiska debatt som pågår kring AI-utvecklingen – särskilt bland unga.

När jag läser vad de båda partikanslierna lyckas åstadkomma blir jag rädd för framtiden. Här förenas nämligen det sämsta av två partikulturer – en blind socialdemokratisk utvecklingsoptimism och en centerpartistisk naiv tilltro till marknadskrafternas förmåga att lösa alla problem.

Visst behöver vi politiker som tar AI på allvar. Men ett grundkrav borde vara att lämna den rosenskimrande yran kring den nya tekniken bakom sig, och börja ta itu med de reella utmaningar som den snabbt skenande utvecklingen skapar.

Gör om, gör rätt.