Rolf Gustavsson: Carney: Strategisk allians med EU

Mark Carney och Ursula von der Leyen. Foto: Pascal Bastien/AP

Kanada som associerad medlem till EU? Ett överraskande utspel som avspeglar dagens nya realiteter.

Detta är en kommentar. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Mark Carney, Kanadas premiärminister, presenterade sin idé redan i början av året i Davos. De mellanstora länderna bör sluta sig samman mot supermakterna USA och Kina. I Strasbourg utvecklades idén vidare när Ursula von der Leyen öppnade dörren för Kanada och talade om möjligheten att bli ”associerad medlem” i EU. Mark Carney tackade och besvarade inviten positivt. I slutet av oktober kan ett toppmöte mellan EU och Kanada konkretisera planera vidare.

Till bakgrunden hör att både EU och Kanada befarar att bli helt utmanövrerade när USA och Kina på olika sätt försöker skaffa sig ett herravälde över världen. Den 29 september kommer Kinas Xi Jingping till Washington för ett nytt toppmöte med Donald Trump.

Både EU och Kanada känner av hård ekonomisk konkurrens från Kinas aggressiva utrikeshandel. Från USA kommer förutom handelskrig  olika politiska aggressioner som ifrågasätter Kanadas existens som självständigt land. Även EU-länderna utsätts för president Trumps tulltariffer samtidigt med tankar på att USA ska ta över Grönland, som ju ingår i den danska riksgemenskapen. Nyligen räknades även Island in i USA:s domäner. 

Mark Carneys idé om en strategisk allians med EU som försvar mot supermakternas ambitioner underbyggs av olika former av säkerhetspolitiskt samarbete. Kanada har exempelvis redan beställt 12 ubåtar från Tyskland, överväger att köpa Gripenplan från Sverige och isbrytare från Finland. I förlängningen diskuteras samordning i högteknologiska investeringar och militär upphandling.

Kanadas erbjudande om denna allians för frihet innehåller dessutom landets rika tillgångar på naturresurser, sällsynta metaller och energiråvaror, olja och naturgas. 

Grundtanken bakom den strategiska alliansen är emellertid att fördjupa samarbetet bortom det rena handelsutbytet. Den handlar om politisk gemenskap.

För EU innebär Mark Carneys ambitioner ett grundläggande dilemma eftersom dess gemenskap i princip förutsätter medlemskap. Fördragets artikel 49 är strikt. Det bygger på en gemensam rättsordning och gemensamma institutioner. Associerat medlemskap finns inte idag. Hur det skulle kunna utformas kräver antagligen en genomgripande revision av EU. För både politiker och jurister är detta en mödosam och kontroversiell arbetsuppgift under lång tid.

Samtidigt kan man hävda att denna revision är ofrånkomlig och brådskande nödvändig även utan Kanadas ambitioner. Redan de löften som EU utfärdat till Ukraina innebär krav på en översyn av organisationen, vilket de flesta politiker väljer att blunda för. Likaså skulle det gamla löftet till Turkiet utlösa behov av revision, om det någon gång ska förverkligas.

Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att EU redan nu bör initiera en övergripande diskussion om sin framtida organisation. I den nya tidens globala realiteter kan EU inte bara lappa och laga på en struktur från 1950-talet med sex ganska homogena medlemsländer i västra Europa. Till den nya tiden hör att länder som Kanada och kanske Indien söker sig närmare Europa. Dit hör också att Europa om några år kan få ett nytt grannland, i form av ett kraftigt försvagat Ryssland som då i praktiken skulle styrs av Kina.