Det är inte rimligt och inte rättvist, slog hon fast, att det är busschauffören, sjuksköterskan eller polisen - alla de som måste vara på jobbet och inte kan arbeta hemma vid sjukdom -  som ska ta den ekonomiska smällen när man blir sjuk. 

Även när det gäller den brännande frågan om marknadsskolan var hon väldigt tydlig: Vinstsystemet måste bort. 

Jag skulle tro att många som hörde intervjun stärktes i sin bild av Magdalena Andersson som den mest trovärdiga statsministerkandidaten. Nu, i valrörelsens början, är dessutom Socialdemokraterna mest inriktade på att sitta stilla, ja nästan orörliga, i båten och inte fara ut i några som helst äventyr. 

Är denna ledarartikel således en hyllning till Magdalena Andersson och s-ledningen? Nej, egentligen inte. Partiet har i många år varit alldeles för fegt när det gäller reformer; man vågar inte prata om en rejäl arbetstidsförkortning och i klimat- och miljöfrågan har Magdalena Andersson närapå tigit under sina viktiga tal. Det har länge också funnits en rädsla hos partiet för att ens knysta om nödvändiga skattehöjningar, trots att Magdalena Andersson i varje sammanhang klagar på de stora skattesänkningar som tillkommit de rikaste i landet. Vill ni själva höja skatterna? På den frågan brukar det bli ett litet vilset Nej.

En stor fråga framöver - som Ekots utfrågare inte alls tog upp - är ju hur de enormt ökade försvarsutgifterna framöver ska hanteras i statsbudgeten, utan att det går ut över viktig välfärd. 

Men likväl: Magdalena Andersson gör ett samlat och trovärdigt intryck, inte minst när det nästan är i egenskap av den finansminister hon en gång var, som hon får tala om plånboksfrågor. 

Som ideolog har hon föga att säga. Jag önskar att någon utfrågare någon gång kunde ställa den enkla frågan Vill du kalla dig socialist? Jag har nog aldrig hört henne uttala orden ”demokratisk socialist”, men det borde hon göra. Det valrörelsen saknar är den idépolitiska hettan. Djävulen sitter inte i detaljerna, som det brukar heta. Djävulen sitter i helheten: Vilket slags samhälle har vi och vilket borde vi ha?  

Kan man då lita på mig och den ledare ni just läser, när jag säger att Magdalena Andersson klarade sig bra i Ekots utfrågning? Tja. Allteftersom valdagen närmar sig och hettan tilltar, ökar min känslomässiga lojalitet med vänstersidan - jag vill att den ska vinna. På samma sätt är det på alla de borgerliga ledarsidor som har ett så stort övertag i medierna: Lojaliteten med den sida man håller på ökar. 

I Ekots intervju handlade det rätt mycket om vilken syn Magdalena Andersson har på och vilka slutsatser hon drar av de två vänsterpartisternas brev till terrordömda palestinska fångar. Jag menar att det är väldigt mycket av ett drev mot Vänsterpartiet som pågår men det där drevet drar både Tidöpartierna och Socialdemokraterna nytta av och därmed förstärks frågan medialt. Jag noterar att det aldrig blir lika stort liv när KD bjuder in bosättare från Västbanken till riksdagen, eller när Ebba Busch under Gazakrigets mest blodiga dagar, med tiotusentals döda civila, menade att Israel gör världen en tjänst. 

Jag gör aldrig några valkompasser. Jag tror att var och en måste leta efter kompassen i sitt eget inre och i sina erfarenheter av detta samhälle. Och sedan lyssna på partierna. Jag tror att många som på måndagen hörde Magdalena Andersson fann henne just trovärdig, kanske rentav i överensstämmelse med den inre kompassen.