Låt oss spola tillbaka knappt fyra år.

Valresultatet hade precis kommit in – högern hade majoritet i Sveriges riksdag. Om de lyckades förhandla ihop sig skulle de snart få regeringsmakten.

Partierna åkte till Tidö slott – Sverigedemokraterna fick sin politik och de andra fick ministerposter.

Strax därefter fick Sverige en högerkonservativ regering.

1. Partierna gjorde politiska prioriteringar.
2. Väljarna gav sitt mandat.
3. Riksdagspartierna förhandlade.
4. Sverige fick en styrning.

Sakfrågorna kom först – politiken sen. Precis som det ska vara.

Sänka eller höja skatten, nationell eller lokal sjukvård, åkermark eller industrier. Folkets prioriteringar avgör vilka som får förtroende att leda Sverige.

Röda linjer i politiken hjälper ingen, det är reformerna som spelar roll. Vardagen påverkas inte av metadebatt. Sänkt skatt och lägre arbetslöshet däremot, det är värt att driva igenom.

Står två partier långt ifrån varandra i sak är det självklart att de inte kommer kunna enas. Väljarna vet det utan att man skriver dem på näsan.

Högersidans underläge i opinionsundersökningarna har – tack och lov – gett resten av Sverige en chans att hålla ögonen på bollen. Fyra oppositionspartier (S, C, MP och V) får företräda sin egen politik inför valet. De erbjuder alternativ till regeringen – men också alternativ till varandra.

Samma sak gäller partierna som sitter i regering.

Styrkeförhållanden mellan högerpartierna kommer att spela stor roll – oavsett om de landar i splittrad opposition eller i nya regeringsförhandlingar.

Granskningar av regeringens dåliga miljö- och utvisningspolitik är nödvändiga. Likaså en avsiktsförklaring: vad vill oppositionspartierna? Särskilt avseende regeringens kraftiga förändringar i rättspolitiken, ska de vara kvar eller rivas upp?

Och vilka står egentligen för en långsiktig ekonomisk politik – utan tillfälliga, dyra subventioner?

Partierna är skyldiga väljarna svar på alla sakpolitiska spörsmål. Den viktigaste byggstenen för en demokrati är att vi pratar – och ifrågasätter varandra. 

Den tesen är grunden för Jürgen Habermas arbete om deliberativ demokrati. Tyskens främsta bidrag är teorins begränsningar, bland andra att de som debatterar ett ämne måste hålla sig till frågan i sak.

Sakpolitiken är det som påverkar oss – det är där svar måste krävas. 

Det vet alla som har för långt till hälsocentralen eller som passerar projekteringsområdet i Oviken.