Efter en konsert på Umeå kammarmusikfestival skrev Folkbladet om Henryson och Algotsson: “Svante Henryson och Mathias Algotsson är musiker som inte bryr sig om genrer, deras ledstjärna är improvisationen och där hämtar de bränsle från alla väderstreck.”

Så sant, så sant! Henryson och Algotssons ledstjärna var improvisationen. Inom jazzen är improvisation helt grundläggande medan improvisationen i den klassiska musiken efter 1800-talet hade avlägsnat sig. Den improvisation som förekommer i den klassiska musiken begränsar sig oftast till små obetydliga skillnader i musikalisk tolkning eller föreskrivna improvisatoriska interpretationer i modernistisk musik.

Å andra sidan visar sig många av de klassiska tonsättarna som drivna, konstfärdiga och skicklige improvisatörer.

I vår tid är det inte minst organister som odlar improvisationen och visar en fenomenal improvisationsförmåga. I Sverige är Anders Bondeman en internationellt mycket känd orgelimprovisatör, likaså Gunnar Idenstam – båda har konserterat här i Övik.

Vid Arnäs-festivalens sista konsert i lördags fick publiken till fullo uppleva vad det kan leda till när man möter musiker som hämtar sitt bränsle från improvisationens källa och låter sin improvisationsförmåga flöda. Vi fick vara med om en konsert där spelstil, klanger och teknik skapade känslomässiga upplevelser. I tillägg fick man uppleva betagande, om än bara mindre genreskiftningar.

Rent tekniskt visade Algotssons pianospel på en mycket lätt, distinkt och elegant teknik i alla pianots dynamiska lägen. Högt eller lågt – det melodiskt-tematiska blev hörbart. Henrysons cellospel var mjukt men bärande, solo-partier blev presenterade i osedvanligt god klanglig balans till Algotssons pianospel. Det var partier i samspelet som var otroligt vackert.

Klangligt visade Algotsson och Henryson ett samspel som inte var ett samspel med solist och ackompanjatör. Samspelet var klangligt anpassat till det musikaliska. När cellon var ledande så understödje pianot och omvänt men utan att den ena parten gynnades på den andra partens bekostnad.

Algotssons och Henrysons spelstil var ett kammarmusikaliskt samspel av allra bästa sort. Kännetecknande för kammarmusik är begreppet ”samtal” – instrumenten talar med varandra. Algotsson och Henryson hade mycket fina och goda samtal under konserten.

När det gäller de två konstnärernas improvisationsförmåga präglades den av elegans och smakfullhet. Resultatet blev en publik som lyssnade intensivt!

Rune Andersen