Vi är alla väl medvetna om att det här bara är början, att det kommer att bli mycket värre. Jordens medeltemperatur har hittills ökat med ungefär 1,5 grader, men mer är att vänta om vi fortsätter som vanligt. Dessutom hänger det nära ihop med andra ekosystemkriser. Markanvändning, förlust av biologisk mångfald, rovdrift på våra hav, förgiftat grundvatten med mera. Och allt detta hänger ihop med vår fullständigt ohållbara livsstil.
I Sverige är vi än så länge förskonade från förändringarnas större konsekvenser, men vi börjar se tecknen i naturen på att något förändras. Vattenbrist i delar av landet, en längre växtsäsong och förändrade mönster i ekosystemen. Det är fortfarande fullt hanterbart. Vi kan fortsätta att leva i vår lilla bubbla där allt verkar vara som vanligt ett tag till. Ändå är det tydliga tecken på att något håller på att ändras även här.
I en bubbla verkar även den svenska politiken befinna sig. Vi står för ett enormt överhängande hot mot mänsklig civilisation, så som vi känner den, om vi inte gör stora förändringar. Ändå tycks det viktigaste av allt vara att se till att inget förändras, att vi fortsätter precis som vanligt. Koldioxidskatten är i princip utraderad för att bensin och diesel skall fortsätta vara billigt. Omställningen till förnybara drivmedel har tagit stopp sedan reduktionsplikten togs bort. Statsbudgeten fokuserar på att hålla konsumtionen under armarna med konstgjord andning i form av olika skattesänkningar. Det får uppenbarligen inte kännas av att vi måste förändra något.
Men varje gång vi försöker få allt att fortsätta vara som vanligt så tar det oss långsamt närmare en katastrof som vi inte vill kännas vid. Dessutom blir det ännu svårare att göra förändringarna senare. Det är tragiskt hur svenska politiker från alla politiska läger väljer att ignorera det faktum att det behövs förändring. Vi behöver ledare som inte duckar för det som är svårt, som vågar visa vägen mot den förändring som behövs. Även om förändring är svårt så är den nödvändig.

Jonas Ringqvist