Pappa var hjärtlig. Alla kände honom och ville byta några ord. 

På scen var Sven-Erik fantastiskt rolig – och, inte minst, inbjudande mot sonen att komma upp och testa.

– Första gången jag spelade med bandet var jag nog fem. Du vet när man ploppar fingret mot kinden, så gjorde jag på någon låt, säger Oscar och skrattar. Jag minns inte vad publiken tyckte, bara att det var kul.

Därefter följde sked. Och med tiden tillkom allt mer sång och gitarr. 

Spelningar för runt 25 000 personer hörde till vardagen. Kanske har erfarenheten gjort honom mer orädd att prova nya saker; livet ska vara luststyrt. 

– Men ibland känner jag också: Vafan, varför satte inte mina föräldrar mig på piano? Då kanske jag hade fått in en bra övningsvana. Men jag landar ändå mer och mer i att det är bra med en musikalitet som är självdriven snarare än att jag blivit en påläggskalv.

Oscar går i pappas fotspår i viss mån. Fast, snarare, trampar han där bredvid. Skapar egna små stigar. 

– Vi delar samma yrke, ett där man öser ur hjärtat – och det går inte att göra på låtsas. Det gör också att man måste landa. 

Barndomens somrar präglades förstås av musik, men också av Klarälven. Starka, skräckblandade, minnen av vattenskidor i lina efter flottningsbåtar.

Och, inte minst, att balansera och hoppa på virket…

– Herregud, det var ju livsfarligt! Jag fattar inte hur vi kunde hålla på nu när jag tänker på det, men det var ju en annan tid.

Några stolpar är kvar i älven. Och ett nytt smultronställe har tagit vid, dryga halvtimmen bort. 

– I Borgvik har vi satt våra rötter. Det är en riktig pärla under sommaren.

Vad gör ni om dagarna?

– Jag och grabbarna spelar fotboll, sen är frugan med ute på båten. Men såklart… jag råkar också vara en sådan som inte bara kan ’vila’, utan är lite rastlös och måste hålla igång. 

Oscar syftar dels på Sliperiet, konsthallen han äger sedan sjutton år tillbaka. 

Och dels på gig med sjuttioåringen. 

– Det är ett märkligt jubileum när man själv är fyrtiofem. Fast samtidigt, Sven-Ingvars är större än enskilda medlemmar och det är musiken det handlar om. 

Hur firar ni?

– Haha, det är nästan så jag inte vill säga det… Men det är väldigt stilla. Egentligen en tyst överenskommelse som vi är ganska nära att uppnå nu.

Oscar fortsätter:

– Vi siktar på att i slutet av året ha genomfört sjuttio gig. Och måste vi täppa igen någon lucka så gör vi det här på hemmaplan. Ett mysigt firande med publiken, helt enkelt.

Inte sällan nämns inspelningen av ”Två mörka ögon” under “Sliperiet Sessions” som en slags överlämning av manteln. 

– Det är speciellt, att kunna ha en så närvarande relation med pappa trots att han inte längre lever. Man blir ständigt utsatt för sorgen och får upp minnesbilder av textrader och pappas röst. Men oftast tippar det över i glädje. 

Mest berörd blir han när en låt dyker upp i bilradion. 

– Viss musik går bara inte att höra sedan jag själv fick barn. Oscar börjar sjunga: ”Du kära, en gång ska du minnas, den sången som nu förklingat. När våra små barn blivit stora och själva sin kärlek sjungit”. 

– ’Lyckan’ visar verkligen det här med mänsklighetens kretslopp. Jävla fint.