Glada midsommarfirare i ljusa kläder hoppar säck och reser en stång på en soldränkt strand. Scenen korsklipps med ett böljande Östersjöblått vatten, där det skarpa solljuset blänker på vågorna. Samtidigt som midsommarfirarna äter sill och dricker nubbe tar något långsamt, långsamt form under havsytan. Något är på väg upp ur djupet.

Så inleds ”Svärtan”, SVT:s sommarthriller som är baserad på skräckmästaren John Ajvide Lindqvists roman ”Sommaren 1985” från 2023. Den utspelar sig på den fiktiva ön Särsö, där den stockholmska skärgården är nästan smärtsamt pittoresk: röda stugor med vita knutar kantade av prunkande syrenbuskar och knastrande grusgångar.

På ön får vi följa sju tonåringar, sommargäster och vänner sedan barnsben, vars relationer sätts på prov när de ses igen efter ett år isär. Vissa av dem har förändrats i både utseende och personlighet, andra är nästan hopplöst oförändrade. Och snart ska skärgårdsidyllen höljas i mörker. En olycka blir en mordutredning och på den karga ön Svärtan hittar pojkarna en varelse som förändrar dem i grunden.

– Det här väckte många minnen kring hur det kändes att vara 13, 14 år. Man klarade av övergången med vissa av sina vänner, och vissa splittrades man från, säger Amy Deasismont, som regisserar några av avsnitten och har bearbetat manuset från bok till tv-serie tillsammans med Melina Maraki.

”Svärtan” är ett slags coming of age-berättelse där 14-åringarna – med den eftertänksamme Johannes som huvudkaraktär – står med ena foten i den oskyldiga ungdomen och den andra i det plågsamma vuxenlivet.

– De cyklar omkring vind för våg på ön. Det ger dem en stor frihetskänsla, samtidigt som de verkligen inte är fria, både för att de är på en ö och för att de är fast i tonårstiden som är så jädra jobbig, fortsätter Amy Deasismont.

Hon och Melina Maraki hade inte arbetat tillsammans tidigare, men upptäckte snabbt att de delade en vision av hur de skulle göra boken till serie.

– Vi funderade mycket på hur historien skulle berättas. Skulle det vara ett perspektiv, som i boken, eller flera? säger Melina Maraki.

De diskuterade också om det verkligen behövdes sju ungdomar eller om det kunde räcka med fyra.

– Det kan vara svårt att lära känna så många och då kan man i stället slå ihop karaktärer. Vi gjorde några försök men återkom alltid till att alla behövdes, säger Melina Maraki.

– Och så kunde vi krydda lite. Vi gjorde bland annat Hasse till en mytoman och det är han inte i boken. Det är en av mina favoritgrejer med Hasse, fortsätter Amy Deasismont och skrattar.

I tv-serien har de vuxnas berättelse fått mer utrymme, och man tog tydligt fasta på årtiondet. I alltifrån kläder och mjölkkartonger till soundtrack och färgsättning går 80-talet att hitta. Men det skulle inte vara för nostalgiskt eller överdrivet, utan kännas realistiskt och äkta.

– Jag hade en bild på en gammal läskburk som från början varit väldigt färgglad. Men när den legat ute i solen länge blev den solblekt, precis som ett minne, och det är den färgsättningen vi utgått ifrån. Berättelsen är ju Johannes minne, det är han som återberättar det som hände sommaren 1985, säger regissören Björn Stein.

Inspelningarna ägde rum på skärgårdsön Ingmarsö förra året, och hela ensemblen bodde på pensionat.

– Ingmarsö är ganska oförstört av tidens tand, vilket var bra. Vi cyklade överallt, det var otroligt idylliskt och det är ju det historien är: en idyll där man plötsligt upptäcker att det finns något under ytan.

I den unga casten var det bara en som hade tidigare erfarenhet av filmskådespeleri – Silas Strand som bland annat spelat Håkan Bråkan. De övriga var helt nya framför kameran. En utmaning, menar Björn Stein.

– Det var faktiskt ganska svårt. Vi hade en liten startsträcka och fick ha filmskola samtidigt som vi satte i gång, men det blev väldigt lyckat.

Varför valde ni inte äldre skådisar, som kanske hade lite mer erfarenhet?

– Jag är inget jättefan av när man har typ 23-åringar som spelar 14. Jag tycker att man tappar något med åldern, det finns en oskuldsfullhet i ögonen som man inte kan spela, säger Amy Deasismont.

16-åriga Linus Rogsgård spelar Johannes som driver berättelsen framåt, och Ture Nerman, även han 16, spelar Mattias, den tuffare vännen som hellre impar på tjejer än ägnar någon djupare eftertanke åt den mystiska varelsen som gänget träffar på.

– Jag var väldigt tacksam över att hon fanns på riktigt, att det var en skådis och inte CGI. Hon såg verkligen jätteläskig ut, säger Linus Rogsgård om havsvarelsen som spelas av Rebecca Labbé.

På klassiskt John Ajvide Lindqvist-manér kommer den verkliga skräcken inte alltid från monstret – utan människan.

– Sjöjungfrun blir som en symbol för allt som händer i tonåringarna. Serien handlar om att hitta sig själv, och om att lära sig leva i mörkret, som min karaktär säger. Det finns jobbiga delar i livet, och man kan inte alltid fly från det, säger Linus Rogsgård.

Både han och Ture Nerman går teaterlinjen på gymnasieskolan Södra latin i Stockholm, men i olika klasser.

– Det är kul att vara med i en produktion när man är så ung, speciellt när det är en produktion man känner sig stolt över. Man vill visa upp den för alla, säger Ture Nerman.

”Svärtan” utspelar sig i en för de unga skådisarna ganska avlägsen tid, då varken mobiltelefoner eller internet fanns.

– Det var kul att vi fick uppleva det. Allt var så färgglatt, och utan internet och telefon sitter man och snackar eller går och badar. Det är ganska färgglatt i sig, säger Linus Rogsgård.

Finns det något från 80-talet som ni hade kunnat tänka er att ta med er in i nutiden?

– Kläderna kanske. Utom kalsongerna. De var inte sköna, säger Ture Nerman.

Recension: Så bra är SVT-s nya serie ”Svärtan”